Gräsänkor

Så här lugnt och stilla kan Ebba, Teja och Asta sitta ibland.

Men då efter nästan tre timmars springande och jagande i skogen!

Husse är inlagd på sjukhuset för knäoperation, och Henke har lämnat Teja hos mig för tre dygn, medan han är i mellansverige på konferens. För säkerhets skull fick jag telefonnummer till en god vän till honom, ifall jag skulle behöva hjälp av någon anledning.

Och redan första dagen var det på vippen att jag behövde hjälp! Jag tog alla tre hundarna med på en skogspromenad, och dom fick i vanlig ordning vara lösa. (Finns det något härligare än att se hundar röra sig fritt i naturen? Och jag själv blir så avstressad av att vara ute och spankulera i tysta skogen. Jag visslar in hundarna med jämna mellanrum, och då kommer dom genast, får belöning och lov att springa iväg igen.)

Men plötsligt stack Ebba iväg. Kom inte på inkallning, utan hade troligtvis fått vittring av något spännande. Teja och Asta blev allt mer ängsliga och började "gnissla". Men jag var lugn. Ebba brukar återvända efter 30-40 minuter.

Men inte just idag! Idag, när jag inte hade "tillgång" till deras hussar! Efter en och en halv timma utan någon Ebba, tog jag slutligen upp mobilen och ringde till Henkes goda vän för att be om handräckning. Och just när jag avslutat samtalet, dök Ebba upp som om inget hade hänt.

Att Ebba sedan försvann ännu en gång, vågar jag inte berätta för någon. Jag satte mig att vänta på en stubbe, och tyckte jag var en klant. Men samtidigt njöt jag av att se hur tuff Asta blivit. Hon försvann gång på gång på sök efter Ebba, och var utom synhåll långa stunder. Men än så länge är hon duktig och kommer alltid på inkallning.

Ebba återkom till min stubbe efter tjugo minuter, och vi begav oss slutligen hemåt i skymningen. Ikväll blir det bara en kort runda. Med koppel på.